"Jag trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt att vara pojkvän"

Jag tror att det bästa sättet att beskriva hur ilska fungerar i mig är att jämföra det med en ballong. Den blir större och större och till slut krävs bara ett andetag för mycket för att det ska explodera. Idag hände det. Det ledde till att jag skickade iväg en dryg kommentar till någon som egentligen inte gjort något, och sen blev jag arg och ledsen på mig själv för att det inte stämde överens med den jag är/vill vara och sen fick jag ångest och blev ledsen och grät i en halvtimme. Mitt i det kom Hampus för att trösta och jag grät vidare och sedan när jag andades som vanligt levererade han citatet i rubriken. Verkligen inte på något negativt eller elakt sätt utan mer som en fundering. Skrattade för det var så gulligt.

Trots att han råkade spä på min gråt och mitt missnöje med mig själv så vet han oftast precis vad han ska säga för att få mig på bättre humör. Tycker att det är så fint. Jag är så himla kär.


I eftermiddags (efter miljötemadag då jag och ett gäng till byggde ett litet växthus av gamla fönster) var det ganska många som spelade brännboll. Hampus ville vara med men jag satt hellre bredvid. Känner inte att brännboll är min grej riktigt. Spelade det en del i grundskolan då inte alla var jättetrevliga mot den som knappt fick iväg bollen, så det sitter kvar lite.

Solen gassade så jag (fräknig och med ginger-pigment) gick och smorde solkräm på alla delar av huden som det inte var kläder på. Sa att Hampus också borde det, han är ju både blåögd och blond. Han tyckte att det var onödigt, så nu står han här och hackar lök med en nacke som är alldeles rosa.
Tips (som jag precis kom på och som verkar fungera): stå vid köksfläkten och låt all lök-os försvinna upp där!